komigenamanda

Jag gick en vinglig promenad på järnvägen idag igen. Denna gång med endast hunden som följeslagare och jag kände mig lite som en allena vandrare ute på nya äventyr. (Åh, vänta nu kom jag och tänka på Nordman..: Vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet. Månen färgar alla skuggor grå, han är ensam kvar där ute. Det gör ont men går ändå, man kan alltid vända om. Det gör ont men går ändå, för man är och förbliver en vandrare.. Hur länge sedan var det egentligen man hörde den låten? Det bästa är texten sitter i än.)

I alla fall. Jag var ute och gick på rälsen, Jessie sprang sick-sack bakom mig (zig-zag?) och tussilagosarna lyste upp vägen minst lika bra som kvällssolen. Plötsligt går Svensk sommar av Lasse Lindh på i ipoden. Helt sjuk känsla. Den låten var det också hundra år sedan jag lyssnade på och den passade så himla bra i det ögonblicket. Jag höll på att börja gråta när jag tänkte tillbaka på de fina somrar jag haft just där, tillsammans med diverse olika människor. Grillkvällar i Oset med billig folköl, nya bekantskaper och marshmallows på elden. 14 år och rebell, 15 år och debutant, 16 år och extremt berusad, 17 år och kär...

Jag kan bli jävligt nöjd över att jag utnyttjat min tonårstid på ett så bra sätt. Faktiskt. Jävligt nöjd.