Victory!

Okej, allergin har utvecklats till någon slags renodlad sjukdom. Med väldigt mycket hosta, och överdrivet mycket slem faktiskt. Jag är en vandrande slemhög, som min pappa så snällt sa till mig på jobbet förut, han är charmig han. Utomstående som kommer till Bogis, som inte vet att vi är far och dotter och hör hur vi pratar med varandra - undrar nog vad pappa är för slags chef. Haha, det hände faktiskt en gång att en som var där från ett kontor i Västerås frågade pappa om han pratade så med alla andra. Det var faktiskt kul...
Men som sagt, sjukdomen har slagit till och som jag kan se det leder det till tre bra saker:
1. All denna hosta borde faktiskt resultera i magmuskler, for real.
2. Jag slipper allt vad trappor heter på jobbet. (Om jag skulle ha haft en 59- vecka hade jag varit hemma, för trappor är inte att tänka på i detta tillstånd. Men det är så dåligt med folk så jag måste gå dit, men slipper som sagt trappor, I like it!)
3. När jag är sjuk tror mina föräldrar att jag är typ 10 år igen, och kommer hem med halstabletter, glass,  tidningar, filmer och massa annat som sig bör när man är sjuk.

Ikväll var det dags för min sista seriematch som huvudträndare för tjejerna. Lite vemodigt, men vi vann med 3-1 efter en riktig kämpainsats och bra taktik från min sida skulle jag vilja påstå; totaldefensiv i första halvlek, sen chockanfall i andra. Det funkade. Och tjejerna lyssnade faktiskt på mig, jag behövde inte skrika så jättemycket, och inte skälla heller - det var skönt. Jag tror 0-6 förlusten gav dom alla en riktig tankeställare. Och Sabina gjorde snyggaste frisparksmålet, släng dig i vägen David Beckham. Du skulle bli avundsjuk på Sabinas skruv.
Efter matchen kom Izla fram och frågade om det var sista seriematchen jag var med på, när jag sa det antagligen var det så sa hon bara Fan och gick iväg. Aningen heartbreaking faktiskt. Det känns konstigt att sluta, men samtidigt känns det som att jag inte riktigt har orken att utveckla dom mer. 
Men jag är i alla fall sjukt glad att jag tog beslutet för ca 5 år sedan att bli tränare för dom. Det har gett så sjukt mycket. Det finns många underbara stunder med alla tjejerna att tänka tillbaka på. Och jag har ju tre pokaler som bevisar att jag faktiskt har lyckats relativt bra, jag tror jag ska ta med dom till Oslo..hehe. 

Nu ska jag kolla klart på So you think you can dance, om jag orkar. Men det gör jag nog, för det är ju typ världens bästa program! Jag tror jag ska satsa på Mutation, helt störd dans. Jag ska bara bli lite rörligare först, men bara lite ;)

Schwosch! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0