Örebrocupen, dag 3

Morgonen började på Rosta Gärde med sista matchen i gruppspelet, det blev förlust och vi slutade sist i gruppen på 0 poäng. Det var liksom inte riktigt Fuck Sthlm - det blev lite tvärtom. Det var väl inte riktigt vad jag tänkt mig - men vi tänkte att vi skulle ta nya tag i B-slutspelet.

Och jävlar vilka nya tag vi tog. Vi vann åttondelsfinalen, ganska oväntat. Helt sinnessjukt - helt plötsligt visade tjejerna vilja och visade att jag faktiskt lyckats lära dom något under mina fem år som tränare. Det var en så sjukt skön känsla när vi gjorde mål. Där snackar vi verkligen ren glädje. Men det måste ha varit snopet för det laget vi slog ut, innan sista omgången ledde dom sin grupp, sen förlorade dom sista matchen, hamnade i B-slutspel och åkte ut mot oss, ett lag som inte tagit ett enda poäng. Jag tyckte lite synd om dom - men bestämde mig snabbt för att gotta mig i min egna lycka istället - mycket skönare känsla, faktiskt.

Sen blev det så dags för kvartsfinal - en match jag inte trott vi skulle spela. Där stod Hovsta som motståndare - ett lag som vi mött så många gånger och både förlorat och vunnit mot. Idag skulle vi ha vunnit men dom fick ett skitmål som visade sig bli det enda i matchen. Väldigt synd - för mina tjejer gjorde en så sjukt bra match.
Tjejerna var helt förstörda efter matchen och grät. Men jag försökte verkligen förklara att jag inte kunde vara mer nöjd med deras insats i min sista match som tränare - en match där dom verkligen bevisade att dom kan spela fotboll. Jag var så sjukt nöjd och stolt - med vetskapen om att det är jag som lärt dom i princip allt, hur man spelar fotboll. Jag var tvungen att hålla tillbaka tårarna när jag stod där och pratade. Det var ett vemodigt ögonblick, men ack så fint.
Sen fick jag en T-shirt med alla deras namn på och ett väldigt fint halsband.
Jag är så sjukt glad över att jag för fem år sedan bestämde mig för att vara ledare i fotbollsskolan. Jag vill faktiskt påstå att det förändrade mitt liv. Oj, nu börjar det kanske bli lite för sentimenalt - men allt det här är så positivt så wtf.

Resten av kvällen har spenderats med kinamat, zappande mellan Göta Kanal och Meet the spartans, och tre telefonsamtal med Lovisa. Och jag håller med henne, väldigt mycket vettigt sades. Vi kom mest fram till att jag måste lära mig att sålla rätt saker och att jag ärvde alla dåliga gener. Great! ;)
Jag har även skrivit ett brev till Mariam (tjejen på barnhemmet), hon kan behöva allt stöd hon kan få - och jag tänker ge henne mitt. Jag har ju egentligen inget ansvar för henne men på något sätt känns det ändå som att jag har det. Konstigt kanske, men hon har gett mig så mycket under det senaste året och jag tänker återgälda det genom att bara finnas till hands. Det är ju ingen som begär det av mig, det är bara jag själv som begär det av mig själv.

/ Coach

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0