komigenamanda

Jag har varit i Smålands urskog i tre dagar och insett att jag vill bo på landet när jag blir stor. Varför vill nästan varenda människa vara i stan när de istället kan chilla runt i skogen? I skogen mår man bra. Där finns inga trafikljus som blir röda så fort man andas i närheten av dem (vilket var ett ständigt återkommande fenomen när jag cyklade till jobbet idag), inga stressade gubbar i kostym som har så bråttom att de smäller till dig på armen för att de inte hinner väja, inga pipande mobiltelefoner (eftersom det inte finns mottagning) och inga bilar som kör rakt igenom gräsändernas promenadstråk utan att se sig för.

Jag hatar inte stan, men jag älskar landet!

(Intressant. Har alltid sett mig själv som en storstadsbo.)

Det enda problematiska med det hela är att jag mest av allt är en social person med stort vänbehov. Alltså smider jag planer på att skapa ett stort kollektiv ute i naturen någonstans där jag samlar alla mina vänner. I det begreppet innefattas inte alla 324 från facebook utan de ca 50 viktigaste i mitt liv. Femtio pers är ändå lagom många, man kan hitta på skojiga saker, men hinner inte tröttna på någon eftersom det ändå är ett relativt stort antal.

(Med landet menar jag inte små fjantiga samhällen som Glanshammar, Fjugesta, Odensbacken osv. Med landet menar jag "mitt ute i skogen utan en enda granne så långt ögat kan nå". Kände att ett förtydligande var på sin plats.)

/Lo